kniven
.. efter blodbadet så reste jag mig sakta upp. Jag kollade mig runt omkring. Allt var dött. Det fanns ingen längre som jag kunde berätta för eller prata med om vad som hänt. Alla var borta. Själen mår illa. Kroppen mår illa. Huvudet mår illa. Det går knappt att försöka leva. Det går knappt att andas. Magen har för längesedan slutat att fungera och känns bara som en iskall klump som jag ofrivilligt drar med mig. jag börjar stapplande försöka ta mig därifrån. Trots att jag vet att det inte finns någon. Trots att jag vet att det aldrig kommer finnas någon mer där så försöker jag ta mig vidare och leta. Precis som om jag inte kan acceptera det. Jag tar mig sakta runt och försöker få mina tårade, sönder gråtna röda ögon att fokusera och koncentrera på om det finns någon rörelse. Helt plötsligt ser jag något. Det var en rörelse. Det måste det har varit. Det fanns hopp ändå. Det var en människa som fanns där. En själ precis som jag. Jag stirrar stint på rörelsen för att se klarare vad det va. Försökte urskilja. Plötsligt gnistrade något till. En kniv. Den så vackra själen som fått min mage att börja tina upp. Som fått mitt hjärta att börja slå igen. En kniv. Men mitt hjärta tvekade inte en sekund. Det var bara en kniv. Den skulle inte användas. Den skulle ligga där orörd medans vi två själar växte samman till ett och föralltid fanns tillsammans. Förenade som det skulle vara. Mina ögon följde långsamt rörelsen som lyfter upp kniven och med ett skrik av ondska och förvirring springer emot mig. När kniven skär in i den iskalla klumpen känner jag bara lättnad. Jag kommer aldrig mer behöva oroa mig igen. inte behöva oroa mig om att försöka bli älskad. inte försöka vara till lags, försöka leva efter alla så att dem vill vara med mig. Försöka tvinga bort känslorna som är ingredienserna till isklumpen i magen. Försöka leta tecken från överlevande...
Kommentarer
Trackback
