....

Kommer du ihåg dem gångerna, dem platserna, den musiken, den där speciella känslan som bara du och jag har?
Där du och jag va fria och inga problem ens kunde nå oss. För där var vi trygga. Där hade vi värmen och där fann man känslan i magen som var så pirrigt värmande och mysig och som var så beroende framkallande. Den tiden där problemen var så små och inte kunde sträcka sig över den mur av kärlek och trygghet.
Dem gångerna. Dem minnerna. Dem känslorna.
Musiken som påminner så väl skär in i bröstet och dras långsamt ner i maggropen och illamåendet kommer krypande.

_________



Those times when you and me was on that place. Where everything was alright. When nothing could be wrong. Nothing could stop us. We found home. We found security. It was you and me. It is not describable anymore. Becuase it is so many words that want to come out but I can't form the words anymore. They are too many and too strong and they are building up inside but nothing can make them go away. That time, those memories..   too many...

So... please tell me...    How the hell did we end up like this..?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0