alldelesbaraida

Bara 10 mil kvar nu. Längtar tills jag kan ta upp kameran och börja fota. Alla som säger att det är så vackert däruppe, vi får väl snart se antar jag.

Det är sjukt hur lite och mycket på samma gång man tänker när man sitter intryck i så många timmar.
Man känner sig tom men ändå upprymd. Men jag antar att även jag kommer få chansen att leva?

Dagen börjar ju väldigt bra med stress och inget som fungera, lite svårt och veta om man ska vara positiv eller inte eftersom det är just nu väldigt mycket negativt. Men samtidigt så blir man med största sannolihet kallad pessimist i sådana fall. Men men.. Har 5 mil kvar och fundera så antar att det inte är sån stor brådska.

Sen blir det till att plugga lite när man ändå är i farten med allt och är både häst och hundfri en vecka. Har inte varit det på säkert 3-4 år så det känns väldigt lustigt just nu och man känner sig faktiskt som om något saknas. Vilket det också gör, massor.

Och förresten jag tycker inte Men är ett negativt ord. Inte i alla sammanhang åtminstone. Som ex. "Teatern hade dåligt ljus men den var bra ändå." : ) Där ser ni.

Snart framme så ska göra mig redo för att pressa mig ut med kameran snart.