sommarnatten
Kvällen började skymma och det var bara månen ute på den snart helt svarta himmelen.
Vinden smekte ljummet min varma kropp och lekte med mitt hår så det fick ett eget liv.
Jag satt där, mitt på grusvägen. Framför mig öppnades sig det vackra, gröna hagarna kantade med gärdesgårdar och bakom följde skogen in i den vackra symfoni av gröna färger. Dem där djupa skogarna, dem där mörka skogarna med sin så oförklarliga trygghet men ack så skrämmande.
En kvist går av och skär genom tystnaden som omger. Dem vackra kalvarna i hagarna.
Kvällen sänker sig över hela landskapet och drar ner det sista rosa banden från solen i marken borta i horisonten.
Att den underbara kvällen avlöser sig med natten som ska avsluta denna dagen skrämmer. Att veta att man inte gjort mer.
Att veta att det kunde vara annorlunda.
Sitter på den kalla skogsvägen och njuter av att känna sorgen komma strömmande och huggande genom kroppen och genomborra hjärtat. Det är tryggheten i sorgen jag vill ha. Förstår du..? Tryggheten.
Känna kärleken så stark till allt men endå så svagt. Att förstå att man är så svag att man inte längre har kontroll.
Att alltid vara i behov av den trygghet som gör mig stark och som får mig att känna kontrollen.
Vetskapen om att behöva ställa sig upp och kämpa för vad jag tror på. Vad jag vet, känner och tänker. Vetskapen som känns så overklig och skrämmande. Att få behovet av trygghet att stärkas så otroligt.
Att sitta på den kalla skogstigen och låta blicken vandra fritt för man inte längre är på samma plats och ta in den friska klara luften och fylla lungorna med nytt liv och hopp. Hopp om att detta andetaget kommer göra skillnad..
Men jag vet. Och jag känner att nästa andetag inte kommer göra någon skillnad längre. Men energin som ska hjälpa att kämpa och stå på egna ben är inte längre inom räckhåll. Den flög ut samtidigt som luften med hopp och trygghet lämnade min kropp på grund av mina lungors längtan efter skillnad...
Behöver jag säga att kvällen va underbar?
Vinden smekte ljummet min varma kropp och lekte med mitt hår så det fick ett eget liv.
Jag satt där, mitt på grusvägen. Framför mig öppnades sig det vackra, gröna hagarna kantade med gärdesgårdar och bakom följde skogen in i den vackra symfoni av gröna färger. Dem där djupa skogarna, dem där mörka skogarna med sin så oförklarliga trygghet men ack så skrämmande.
En kvist går av och skär genom tystnaden som omger. Dem vackra kalvarna i hagarna.
Kvällen sänker sig över hela landskapet och drar ner det sista rosa banden från solen i marken borta i horisonten.
Att den underbara kvällen avlöser sig med natten som ska avsluta denna dagen skrämmer. Att veta att man inte gjort mer.
Att veta att det kunde vara annorlunda.
Sitter på den kalla skogsvägen och njuter av att känna sorgen komma strömmande och huggande genom kroppen och genomborra hjärtat. Det är tryggheten i sorgen jag vill ha. Förstår du..? Tryggheten.
Känna kärleken så stark till allt men endå så svagt. Att förstå att man är så svag att man inte längre har kontroll.
Att alltid vara i behov av den trygghet som gör mig stark och som får mig att känna kontrollen.
Vetskapen om att behöva ställa sig upp och kämpa för vad jag tror på. Vad jag vet, känner och tänker. Vetskapen som känns så overklig och skrämmande. Att få behovet av trygghet att stärkas så otroligt.
Att sitta på den kalla skogstigen och låta blicken vandra fritt för man inte längre är på samma plats och ta in den friska klara luften och fylla lungorna med nytt liv och hopp. Hopp om att detta andetaget kommer göra skillnad..
Men jag vet. Och jag känner att nästa andetag inte kommer göra någon skillnad längre. Men energin som ska hjälpa att kämpa och stå på egna ben är inte längre inom räckhåll. Den flög ut samtidigt som luften med hopp och trygghet lämnade min kropp på grund av mina lungors längtan efter skillnad...
Behöver jag säga att kvällen va underbar?
Kommentarer
Trackback
