solnedgången..
Står och blickar ut över havet och möter solnedgången.
Tankar har släppts lös inne i huvudet.
Jag fattar ingenting för allt slår krokben för varandra.
Jag kastar mig ner på knä i den svala sanden.
Jag är ensam på stranden nu. Det är nästan helt mörkt.
Tårarna börjar sakta rinna nerför kinden och den vackra solnedgången färgar dem på väg ner mot marken.
Dem slår emot sanden och bildar små mörka droppar.
Jag bara sitter där medans de sista värmande strålarna värmer min kropp och låter vindens kyla kasta sig emot mig.
Kylan bränner. Kylan tar bort den smärtan som finns inombords.
Frågorna kastas runt i mitt huvud. Dem slår emot tinningen så det gör ont. Dem bultar och trycker.
Det finns inte många svar som går att få.
Men endå söker jag dem. Hoppas på att få svar.
Hoppas på att få dem svaren jag vill höra.
Nu är allt mörkt och ingen kan uppfatta min skälvanden silluett längre. Men trots det är jag fortfarande där.
Jag är så närvarande men ändå så långt borta.
Hur ska jag någonsin få dig att förstå..?
Kommentarer
Trackback
